Etikett: Lovikkavantar

Maria Erika Olofsdotter Kruukka föddes 1866 i Junosuando. Redan som 26-åring skapade hon mönstret till Lovikkavanten. Senare gifte hon sig med August bosatte sig i byn Lovikka i Tornedalen.  Familjen levde fattigt och Erika Aittamaa bestämde sig för att börja sticka vantar till försäljning. Bygdens första kvinnliga företagare!

Som hon berättade långt senare i en tidningsintervju kom det en dag en man hem till henne och bad om ett par riktigt tjocka ullvantar för att han frös om händerna. Erika Aittamma såg till att göra vantarna så tjocka som möjligt. Kunden blev dock väldigt besviken och tyckte att hon hade misslyckats. Vantarna blev nämligen stela och hårda. Hon gick hem och funderade. Sedan tvättade hon och ruggade vantarna flera gånger. Det gjorde ullen mjuk och skön och kunden blev väldigt glad över sina nya vantar. Snart började även andra prata om de fantastiska vantarna som Erika Aittamaa hade stickat. Hon har uppfunnit den världsberömda Lovikkavanten.

Så här berättar Erika Aitamaa själv i tidskriften Tornedalen 1936:

”Att jag började sticka de s.k lovikkavantarna berodde på en ren tillfällighet, säger Erika. Vi hade det fattigt i stugan, när barnaskaran växte, och dåförtiden var förtjänsterna dåliga. Jag brukade sticka vanliga vantar åt de rikare i byn. En gång ville någon ha riktigt tjocka slitstarka vantar. Jag spann då riktigt tjockt garn och stickade två par så tjocka vantar att de enligt min mening borde stoppa i flera vintrar. Glad i hågen skyndade jag till mina alsters blivande ägare. Denne var dock mindre tacksam. Han sade att jag t.o.m. hade förstört ullen. Detta hände för 44 år sedan. Jag gjorde nya försök, tvättade dem flerfaldiga gånger och kardade dem omsorgsfullt. Det blev annat resultat. Vantarna blev snart efterfrågade. Isynnerhet forbönderna, som körde lass.från Haparanda, voro,förtjusta i dem. Snart kom det vantbeställningar från olika byar i Tornedalen samt från lapparna. Jag hade börjat pryda dem med flerfärgade garner, varför lapparna gillade dem skarpt. Sedan dess har jag stickat vantar så gott som året om. Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så vi kunnat uppfostra barnen, utan att anlita hjälp från andra. Nu är jag 70 år gammal och skall fortsätta arbetet så länge jag orkar.”

Lovikkavantens framgång

Vantarna blev snabbt väldigt populära och efterfrågan ökade. Erika Aittamaa började även brodera sina vantar med färgat garn. Anledningen till detta var att samerna blev väldigt förtjusta i vantarna men ville även ha de samiska färgerna på mudden.

Grön: Växter/natur, landet Saepmie som är livsavgörande för samernas överlevnad.
Blå: Vattnet, som är ett livselixir.
Röd: Elden, står för värme och kärlek.
Gul: Solen, som står för långsiktigt liv.
Vit: Snö

Idag kallas broderiet för Lovikkafärger. Hon försåg också vantarna med en tofs så att de kunde hängas på tork över spisen eller elden.

De många beställningarna gjorde att Erika Aittamaas familj fick det bättre ställt. Hon insåg också att hon inte klarade av att tillfredsställa alla kunder. Då bestämde hon sig att lära andra kvinnor i byn att sticka vantar. Hon ställde höga krav och ville att alla vantar skulle stickas på samma sätt och ha samma mönster. Efter ett tag var kunde nästan alla kvinnor i Lovikka sticka Lovikkavantar.

Erika Aittamaa fortsätte sticka vantar i hela sitt liv. Under 1930-talet hjälpte en lärare som undervisade på byns skola henne att söka patent på Lovikkavanten. Patentet beviljades. Patentbrevet skulle lösas ut mot 30 kronor (dagens penningvärde ca 900 kr 2018). Men Erika Aittamaa hade inte så mycket pengar. Byborna startade en insamling för att hjälpa henne. Hon var dock stolt och vägrade ta emot pengarna. Patentbrevet skickades så småningom tillbaka till Patentverket.

Erika Aittamaa avled 1952, 86 år gammal. Idag står det en jättevante i Lovikka, ett minne till Erika Aittamaa och hennes uppfinning.

Text: Alexandra Selivanova; artikel ur Tekniska museet Stockholm/Djurgården
Även information via Husmodersföreningen, Länk